»Och var det då han bestämde, att morbror skulle ärfva egendomen?» sade Charles.
»Ja», sade fru Edmonstone. »Min bror tyckte inte om det, men sir Guy hade ingen ro, förrän det var lagligen så ordnadt. Det var fåfängt att påminna honom om barnbarnet, ty han ville icke tro, att det skulle bli vid lif; och sant var också, att gossens lif hängde på en tråd. Jag minns, att min bror berättade, att han reste till Moorworth för att se på den lille, som icke kunde föras hem, och hoppades få något glädjande att berätta farfadern; men barnet var så svagt och klent, att han icke vågade uppmuntra den gamle herrn att fästa sina förhoppningar vid det. Först då gossen blef ett par år gammal, vågade sir Guy tro, att han skulle få behålla honom.»
»Sir Guy var en mycket imponerande personlighet», sade Philip. »Jag glömmer inte lätt mitt besök vid Redclyffe för fyra år sedan. Det var som ett herresäte i en gammal berättelse: en ståtlig gammal byggnad af röd, vittrande sandsten, en hvälfd portgång, öfvervuxen af murgröna, en stor, ekande borggård, dit inte en solstråle inträngde, en väldig förstuga och svartpanelade rum, där man aldrig kunde få riktigt ljust, hur många lampor som än tändes. Det var ett riktigt spökslott.»
»Och den stackars gossen, som går där ensam!» sade fru Edmonstone. »Jag är bra glad, att ni hämta hit honom.»
»Berätta oss något om honom», bad Laura.
»Han var inte alls i stil med det andra», sade Philip. »Hos sir Guy fanns det ett djupt och stilla vemod, hvilket i förening med hans fina gammaldags artighet gaf en intrycket af en riddare i sin borg eller en eremit i sin cell; men midt i stillheten kommer
