som ligger emot mig; jag vet, att jag är opröfvad, och hur kan jag begära, att någon, som är född till lycka och glädje, skulle dela min släkts förbannelse?»
Amys första tanke var, att allt hvad som delades med honom skulle vara henne kärt; men djupet af hennes rörelse kväfde orden, och hon teg.
»Det tyckes vara själfviskt bara att tänka därpå», fortfor han, »men ändå kan jag inte annat — jag måste. Att känna, att jag ägde din kärlek såsom ett stöd att hålla mig till, att veta, att du vakade och bad för mig, såsom Verena för Sintram, att du vore min egen — å, Amy, det skulle vara en större lycka, än jag någonsin vågat hoppas på. — Men kom ihåg», tillade han efter ett ögonblicks tystnad, »att jag inte ens vill, att du skall svara mig nu, än mindre lofva något, till och med om — — om det vore möjligt. Jag vet, att min pröfning ännu inte har kommit, och skulle jag genom någon verklig förseelse göra mig ovärdig ens att tänka på dig, vore det alltför förskräckligt att ha bundit dig och vållat dig sorg. Nej. Jag talar ut nu därför, att jag inte bör vara här, utan att din far och mor veta, hvad jag känner.»
Här hördes rasslandet af Charles' rullstol öfver sanden strax bortom buxbomshäcken och Charlottes röst i samspråk med brodern, medan han tog sin morgontur omkring trädgården. Amy flög bort, som fågeln till sitt bo, och hejdade sig icke, förrän hon andlös och blossande hunnit arbetsrummet, kastat sig på knä framför modern och med ansiktet gömdt hviskat fram: »Å mamma, mamma, han säger — — han säger, att han håller af mig!»
Det är möjligt, att fru Edmonstone inte blef fullt så mycket öfverraskad, men hon hade icke tid till mer än att lyfta upp och kyssa de glödande kinderna och
