»Å, är ni här! Vi kunde inte begripa, hvar ni var. Deloraine har stått vid trappan i mer än tio minuter, och Charlie säger, att om Guy kommer för sent till middagen hos fru Henley, kommer hon att skrifva sådana saker till Philip om honom, att han aldrig kan godtgöra det.»
Alla flögo upp i förskräckelse öfver att ha glömt tiden. Guy kastade ifrån sig sina rosor, som han hela tiden hade stått och vridit på, tog Amys hand och tryckte den, medan hon böjde hufvudet djupt ned och rodnade på nytt; så sprang han ut ur rummet och in i sitt eget, medan fru Edmonstone och Charlotte skyndade ner. I nästa ögonblick var han tillbaka, och än en gång kände Amy hans handtryckning.
Farväl!» sade han, och hon hviskade tillbaka sitt: Farväl!» — det enda ord hon yttrat.
Han dröjde ännu ett ögonblick.
»Min Verena!» sade han — men ljudet af brådskande steg i förstugan manade på honom, och han sprang nedför trappan till salongen. Till och med Charles var på benen i sin ifver och stod stödd mot bordet, men Guy hade icke tid att säga något; han endast tryckte allas händer och sade farväl med brådskande hjärtlighet.
»Hvar är Amy?» ropade Charlotte. »Skall hon inte komma och säga adjö till Guy?»
Han sade någonting, af hvilket man endast hörde »där uppe» — tryckte hårdt fru Edmonstones hand, medan hon med låg röst sade: »Du hör af pappa i morgon», steg så till häst och såg uppåt. Amy var vid fönstret; han såg hennes hufvud med dess ljusa lockar inom ramen af klängrosor; deras ögon möttes än en gång, han log ett strålande leende och sprängde så åstad med Hej efter sig, medan Amy kastade sig på
