Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/186

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
182
ARFVINGEN TILL REDCLYFFE.

Dock var han alltför otålig för att länge förbli lugn, och om en liten stund fick Laura se honom fatta kryckorna.

»Å Charlie! Jag är säker på, att du kommer dem i vägen.»

»Jag går upp på mitt eget rum», sade Charles. »Det antar jag du inte vill förbjuda mig.»

Som hans rum hade en dörr till arbetsrummet, var det en utmärkt plats för att få vara med om allt, hvarifrån de icke särskildt önskade utestänga honom, och han trodde icke heller, att han skulle bli ovälkommen; hur mycket han ville låtsas bara skämta och vara nyfiken, höll han i själfva verket hjärtligt af sin lilla Amy.

Ljudet af hans kryckor i trappan kom Amy att spritta upp.

»Å mamma, där kommer Charlie. Får jag tala om det för honom?»

»Jag tänker han redan har gissat det», sade fru Edmonstone och öppnade dörren, just som Charles nådde öfversta trappsteget, hvarpå hon lämnade syskonen ensamma.

»Nå Amy», sade han med en lång blick på de röda kinderna, »är du beredd på att se mig bli blek som ett lik och vända ut och in på ögonen som systern med ryggmärgslidande i boken?»

»Å Charlie, du vet det — men hur?»

Hon höll på att hjälpa honom till rätta på soffan och satte sig sedan på den gamla pallen; han lade armen om hennes hals, och hon lutade hufvudet mot hans axel.

»Ja, Amy, min tös, jag önskar dig lycka», sade han och begagnade sig af den skämtsamma tonen för att dölja något tjockt i halsen, »du får räkna mig till godo, att jag är så förvånande osjälfvisk och gör det.»