genhet på en klippig strand, som stupar brant ned i hafvet. Halfvägs uppför en af de mest otillgängliga klipporna hade ett par falkar byggt sitt bo, så att man där uppifrån kunde se de gamla fåglarna flyga ut och in. Hvad gör herr Guy om inte klättrar nedför ättestupan för att nå boet. Hur han kom undan med lifvet var mer än någon kunde förstå; hans farfar förmådde inte ens se dit ned sedan; men klättrade gjorde han och kom tillbaka med två falkungar instuckna under sin väl tillknäppta jacka.»
»Det var mig en huggare till pojke!» utropade Charles belåten.
»Med lif och själ ägnade han sig åt att dressera sina fåglar. Han vände upp och ned på biblioteket efter böcker om falkenerarkonst och sysselsatte sig hvarje ledig stund med dem. Slutligen kom en af tjänarne att lämna en dörr ostängd, och fåglarna sluppo ut. Jag skall aldrig glömma Guys vrede; jag öfverdrifver inte, då jag säger, att han var komplett utom sig af raseri.»
»Stackars pojke!» sade fru Edmonstone.
»Rätt åt den lymmeln till tjänare», brummade Charles.
»Ingenting hade den minsta inverkan på honom, förrän hans farfar kom in; men vid åsynen af honom blef Guy genast kufvad, slog ned ögonen, gick fram till den gamle och sade: ’Förlåt mig’. Sir Guy svarade: ’Stackars min gosse!’ och så talades det inte mera om saken. Jag såg inte till Guy på hela dagen sedan, och äfven dagen därpå var han mycket tyst och stillsam. Men det märkvärdigaste är ännu kvar. Ett par dagar efteråt voro vi ute i skogen, och Guy gick och hvisslade. Då få vi med ens höra ett flaxande och prasslande, och se, där kommo de båda falkungarna flygande, så godt de kunde med sina klippta vingar,
