vackrare ut för honom, än det verkligen är. — Vet du hvad, Laura? Och Amy stod rak framför systern med hopknäppta händer. »Det kommer inte att duga nu för mig att — som du en gång sade åt mig — sakna ben i min karaktär. Jag måste lära mig att bli stark och pålitlig, om jag kan, för om detta skall bli något, måste han kunna lita på mig — inte för att få goda råd — han vet själf så väl allting — men för att vara — du vet nog hvad — om frestelser och sorg komma på. Ack Laura, tänk om han skulle söka stöd hos mig, och jag skulle svika! Å, hjälp mig att bli så stark och duktig som du.»
»Det var länge sedan vi talade om, att du behöfde ben i karaktären.»
»Ja, det var innan han kom hit, men jag har aldrig glömt det.»
Medan systrarna höllo på att kläda sig till middagen, kom herr Edmonstone och knackade på Amys dörr. Då hon öppnade, tog han henne i famn, kysste henne på båda kinderna och utropade:
»Jo jo, fröken Amy, du har just ställt vackert till, medan pappa var borta. Det är allt bra nog ogeneradt att gå så där och ta emot frierier på egen hand, eller hvad säger du, Laura?»
Amy förstod, att detta tydde på stor belåtenhet, men för Laura var det mindre angenämt.
»Nå, lycka till, min unge», fortfor herr Edmonstone. »Han är en så präktig och hygglig pojke som jag kan vilja se, och detsamma skulle jag säga, om han inte hade ett öre.»
Lauras hjärta slog högt, men hon visste nog, att hvad hennes far än sade, så skulle det låtit helt annorlunda, ifall Guy hade varit så fattig som Philip.
