Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/221

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
217
FEMTONDE KAPITLET.

»Må ej solen gå ned öfver eder vrede,
och gifven icke heller djäfvulen rum.»

Det föreföll Guy i detta ögonblick, som om Morvillarnes onde ande personligen stått bredvid honom för att gripa honom såsom ett lätt byte, såvida han icke, innan solen sjönk bakom skogens rand, hade bekämpat sin vrede och förlåtit sin ovän.

Striden var hård. För ögonblicket kändes det, som om han nästan skulle ha velat försaka allt annat för att få hämnas — ja, till och med sitt käraste hopp. Men så greps han af förfäran öfver en så ogudaktig tanke. Han knäppte hårdt ihop sina händer och tryckte dem mot sina ögon, besluten att icke gifva vika för frestelsen utan öfvervinna det onda.

Guy nöjde sig icke med någonting halft. När han ändtligen, blek men lugn, såg upp för att se solens sista stråle försvinna vid horisonten, hade han kommit så långt, att han af hjärtat kunde bedja bönen: »Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.»

Han såg nu också så pass klart, att han förstod, att Philip icke kunde ha menat så illa. Han hade väl icke handlat så välvilligt men säkert enligt sin åsikt riktigt. Det måste ju ha sett underligt ut med denna omotiverade anhållan om en stor summa penningar, och att Philip från sin synpunkt skulle vilja rädda Amabel, det var ju förlåtligt.

Guy ryste själf, när han tänkte på hur rasande han nyss varit. Och han hade hoppats att få vid sig fästa denna rena flicka! Till och med som pojke hade han aldrig varit så hänförd af vrede som nu. Och hade han icke i sista stunden påmint sig det stora föredömet — den som led utan skuld och bar allt utan att öppna sin mun —, så hade han aldrig förmått att segra.