Hoppa till innehållet

Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/238

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
234
ARFVINGEN TILL REDCLYFFE.

och öfverste Harewood, det visste han; men det senare tjänade icke att förbättra saken i Philips ögon.

Guy skref ett bref fullt af hjärtevarm tacksamhet till Charles, bad än en gång om att få del af de så kallade bevisen, så skulle kan kunna göra saken klar, och uttryckte den största ledsnad öfver sina häftiga ord.

»Jag vet icke, hvad jag kan ha sagt», skref han, »men jag betviflar icke, att det var oförlåtligt, ty mina känslor voro det. Jag förtjänar alltså allt hvad jag dragit öfver mig. Jag kan intet annat göra än underkasta mig herr Edmonstones dom och hoppas på att tiden skall uppenbara, att jag är oskyldig till det man anklagat mig för.»

Charles gjorde allt för att egga sin far att själf fara till S:t Mildreds och undersöka saken, men Philip afrådde, öfvertygad som han var, att hans farbror genast skulle låta »prata omkull» sig. Så skref Charles själf till fru Henley men fick endast snubbor till svar för att han lade sig i hvad som icke angick honom.

Han blef ännu mer förtörnad häröfver. Sällan kom ett bref, utan att det blef ny dispyt, så att herr Edmonstone ständigt gick i misshumör. Hollywell var icke längre sig likt; fru Edmonstone och Laura kunde knappast göra något utan att bli snästa af herrarne, och till och med Amy fick då och då känna af sin fars retlighet, medan Charles icke alltid kunde förlåta henne för hennes sorgsna men undergifna: »Det tjänar ingenting till att tala om det.»