»Och det har ni inte gjort?»
»Aldrig.»
»Men hvarför tror han er inte?»
»Han inbillar sig ha bevis emot mig. Jag kan inte förstå, hur han har fått reda på det, men jag var tvungen att betala ut en summa till en spelare, och nu tror han, att jag hade förlorat pengarna på spel.»
»Och hvarför visar ni honom inte era räkenskaper?»
»Af ett mycket godt skäl — därför att jag inga har.»
Som om detta varit en stor lättnad för Markham, utbrast han i förebråelser för en sådan oerhörd dårskap, ett sådant slarf, ett sådant oförstånd och så vidare. Han var af hjärtat glad att finna, att det inte var något värre, och hans moralkaka varade hela sista biten af vägen, hvarunder Guy, fast han att börja med hört uppmärksamt på, fick tid att i tysthet hälsa mången bekant punkt.
Där var den långa skogiga dalsänkan, där han sköt sin första orre; där var den stora stenen, på hvilken han bröt af bästa bladet på sin knif i ett anfall af geologisk forskningsifver; där var tjärnen, där han brukade åka skridsko, och där den tvära öppningen mellan kullarna, genom hvilken man fick första skymten af hafvet. Han kunde inte låta bli att resa på sig för att se på det — grått och dimmigt som det var; och fast Markham genast förebrådde honom hans ouppmärksamhet, slog hans hjärta ännu högt, som vid återseendet af en kär vän, när utsikten redan var långt bakom dem. Så kommo svarta myrar med högar af torf och vissnade ormbunkar. Guy ansträngde sina ögon i halfmörkret för att se röken från den gamle skogvaktarens skorsten och afhöll sig med svårighet fran att fråga Markham, om gubben lefde.
