Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/277

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
273
TJUGUANDRA KAPITLET.

kände sig trött midt under sitt ifriga planerande; hvarje nytt uppslag påminde honom om att han icke hade någon Amy att dela sina tankar och planer med. Han kunde icke ägna sig åt något med så mycken ifver som han borde.

Ännu dystrare var det att återse gamla kära tillhåll och de utsikter, som förr varit honom sällskap nog, innan han visste af lefvande unga vänner. Först hade han saknat allt detta och längtat efter det, sedan hade han drömt om att få visa det för Amy; men nu var det blott att rifva upp såret på nytt.

Denna nedslagenhet kom honom att mer än någonsin tänka på sina föräldrars sorgliga historia. Han hade blott hört ett kort sammandrag däraf af farfadern, hvilken han icke kunde fråga mera därom; nu fick han en utförlig skildring af Markham, hvilken, då han fann Guy ifrig att få höra allt, också berättade allt, kanske i afsikt att skrämma honom från att gå i faderns fotspår.

Denne — Guys far — hade varit Markhams stolthet och glädje, nästan som om det varit hans egen son. Alla de förmaningar, som i välmening gifvits den unge mannen, hade han fått af Markham, hvilken nu med rörelse beskref den varmhjärtade, älskvärde ynglingen, så vacker och ståtlig med sina mörka ögon och sitt glada, frimodiga väsen; men det häftiga, otåliga lynnet, som icke tålde några band, var hans olycka från gossåren. Han tycktes alltid ha varit djupt fästad vid sin far och för öfrigt ha haft så många goda anlag, att om han endast fått en någorlunda förnuftig ledning från början, kunde man ha hoppats det bästa om honom; Guy förstod nu litet bättre, hvad slags människa han hade varit, och kunde äfven fatta bättre farfaderns djupa själfförebråelser.

Arfvingen till Redclyffe.18