henne. Det var för vackert att se, hur mild och öm han var mot henne, han som annars var så stolt och häftig mot nästan alla: och hon ville inte släppa honom utan tiggde och bad, att han inte skulle stanna borta länge; så till slut lade han ned henne på soffan och sade: 'Se så, Marianne, det här går inte för sig. Var nu bara en snäll flicka, så kommer jag igen och hämtar dig.' Jag glömde aldrig de orden, för det var de sista jag hörde honom säga.»
»Nå, vidare?»
»Den lilla stackaren, först så grät hon en vers, men om en stund kryade hon till sig och blef riktigt god vän med mig. Jag kommer ihåg, att hon berättade mig, hvilka hennes mans favoritsånger voro, och sjöng små stumpar af dem.»
»Hvilka var det, kommer ni ihåg det?» frågade Guy ifrigt.
»Bevars, nej, sir Guy; jag har aldrig haft öra för musik. Och så hade hon roligt, när hon tänkte på deras resa till Skottland för att vigas, så hon blef rätt munter en stund; men hon kunde inte vara lugn, om jag inte satt inne hela tiden. Och om en stund blef hon allt mycket orolig för att mannen inte kom igen. Jag lagade till te åt henne och försökte få henne att lägga sig, men hon ville inte, fast hon såg mycket trött ut; hon sade, att hennes man skulle komma och hämta henne till Redclyffe, och så satt hon uppe och lät mig berätta allt möjligt om det stora huset, medan hon hela tiden lyssnade efter honom, och jag försökte lugna henne med. att ju längre han stannade, desto mer hopp var det. Så ropade någon på mig, och där nere fann jag allt i förvirring; underrättelsen hade kommit — jag vet knappt hur. Jag fick inte en gång tid att riktigt få reda på det, förr-
