Kort därefter satt Guy till häst och tog vägen hemåt. Han hade fått sin önskan uppfylld; han hade fått höra litet om sin mor, men fastän han ännu med ömt vemod tänkte på den ljufva unga varelsen, kunde han icke längre känna det som en så stor saknad, att hon tagits ifrån honom så snart. Hon var ändå inte som Amy; hon hade aldrig kunnat vara en »Verena» för honom, en förebedjerska; det kunde ingen annan bli än just Amy. Ack, nu hade han åter igen tänkt på Amy såsom sin, och han genomilades af en skarp smärta vid medvetandet om att hon icke längre var det; dock bemödade han sig att finna tröst i den tanken, att hon nog ännu bad för honom.
Dagarna voro långa och tunga, hur mycket han än sträfvade att bekämpa sin nedslagenhet genom trägen sysselsättning; men om kvällarna var det ännu värre, då han var kroppsligen trött af arbetet och icke förmådde hålla uppmärksamheten fäst på sin bok. Och värst blef det själfva julafton, då han tänkte på hur den förra varit. Att det nu kändes så mycket svårare än i Oxford berodde kanske på att han först vid denna tiden kunnat beräkna att få vara tillsammans med Amy, om allt varit som i somras; och då han såg på sin stamfars, den vilde Hugos, porträtt, måladt vid tjugu års ålder, ryste han. Skulle de onda makterna lura på honom, tills de grepo äfven honom? Han hade själf öppnat dörren för dem; nu fick han bära följderna.
Den kvällen var hans nedslagenhet så djup, att han så när förtviflat. Att lefva ett helt lif i ensamhet, det var förskräckligt att tänka på; och fastän han beslutsamt sade till sig själf, att han icke skulle ge vika och att det var skam att misströsta just på den dag, då världens Frälsare blef oss skänkt för att för-
