Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/292

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
288
ARFVINGEN TILL REDCLYFFE.

för alla utom för de djärfvaste pojkarne på deras jakt efter fågelbon; Guy kände till den, och som han icke ville förspilla någon tid, började han klättra, hoppa och hasa sig utför, i det han höll sig fast med händerna hvar han kunde, och nådde slutligen klippans fot utan att ha skadat sig. Fem minuter senare var han ute på kajen, där den lilla byns branta gata utmynnade.

Kajen var fullpackad med fiskare, och det hördes ett förvirradt sorl af röster, af hvilka somliga sade, att alla hade drunknat, somliga, att besättningen hade räddat sig på ett skär; andra talade om att någon borde fara dit ut och undsätta dem, åter andra sade, att ingen båt kunde sättas ut i sådan sjögång; och en gammal kikare var i flitigt bruk.

Ben Robinson, en lång, rask yngling på tjugufem år, som alltid var djärf och äfventyrslysten, stod på en påle ytterst intill det skummande vattnet och uppmanade de andra att följa med och rädda; men i trots däraf och fast Jonas Ledbury, en orkeslös gammal man, i klagande ton hördes säga, att det var synd och skam, att så många människor skulle förgås midtför ens ögon, utan att någon rörde ett finger för att hjälpa dem, stodo alla obeslutsamma och betraktade den skummande bränningen mot Måsklippan och de jättestora vågorna, som hvälfde sig mellan den och stranden.

»Vet ni, hvar besättningen är?» skrek Guy så högt han förmådde, ty dånet af vind och vågor var döfvande.

»Se där, på det flata svarta skäret, sade den lycklige ägaren till kikaren. »Det är en tio, elfva stycken, efter hvad jag kan tycka, alla ihopkrupna där.»