röster det beskedet, att ett fartyg hade strandat på ett skär vid Måsklippan och att hela besättningen var förlorad. Hans första tanke var att skynda ned till hamnen och se till, om han kunde vara till någon hjälp; och han hade icke hunnit långt, förrän han upphanns af en bred, undersätsig figur i stor ytterrock.
»Jaså, herr Markham, ni är också på väg dit ner för att se på skeppsbrottet.»
»Ja», sade Markham i tvär ton, ehuru icke så afvärjande, som han vanligtvis brukade visa sig mot pastorn, »jag är tvungen att gå dit, annars kommer den där pojken att ställa till något spektakel. Finns det något ofog, så skall han vara med om det. Det är bara underligt, att han inte för länge sedan har brutit nacken af sig.»
»Med ofog menar ni fara, eller hur?»
»Ja. Jag hoppas han inte vet af skeppsbrottet; för i annat fall kan ingen makt på jorden hålla honom därifrån.»
De gingo vidare tillsammans, och Markham blef riktigt vänskaplig i sin oro. Så uppnådde de öfre änden af den branta bygatan, men fast man hade fri utsikt öfver hafvet därifrån, kunde de ingenting se, ty ett stort moln hade åter kommit drifvande och bortskymt månen. Snart voro de nere på bryggan, där trängseln nu var ännu större, och hörde ropen från dem, som försökte hålla båtarna i sikte.
»Där är den ena!» — »Nej!» — »Jo visst!» — »Det där är sir Guys!
»Sir Guy! ropade Markham. »Ni menar väl inte, att han är ute på sjön? Då har jag kommit för sent. Hvad i all världen tänkte du på, Jonas, din gamle stolle, som lät pojken fara? Nu får du aldrig se honom mer, det skall jag säga dig. Gud förbarme
