»Jag skulle ju inte tänka på honom utom i mina böner, och så gör jag det ändå. Och det på själfva julafton till! Jag får inte sitta och klaga öfver mitt krossade rör — julen är här, och änglasången stiger öfver oss alla: Ära vare Gud i höjden, frid på jorden och människorna en god vilja! Så han sjöng det där i fjol sent på kvällen, då de främmande hade rest och vi just skulle säga god natt. Men nu är jag ju där igen! Jag måste ta mig något för.»
Hon tog upp en bok med psalmer och sånger och började lära sig utantill en bit, som hon nästan kunde förut; men lampskenet var dunkelt, och hon måtte ha blifvit sömnig, ty hon började drömma om Sintram och slottet på Mondenfelsen, hvilket hon i tankarna alltid förbundit med Redclyffe på dess höga klippbränt och med den hvälfda, ekande portgången, där hon tyckte sig höra Guys röst ljuda:
»Den ensam bor
men på Gud tror
och i hans ord har ro,
hans stig bär ljus
till Faderns hus,
där skall han evigt bo.»
»Amy», sade Charles, som vaknade i detsamma, sitter du där? Behöfs du inte där nere?»
»Mamma var så snäll och skickade mig upp hit.»
»Det var bra, att du kom, för jag har något att berätta för dig. Pastor Ross har varit här uppe och hälsat på mig, som du vet, och han hade haft bref från Guy.»
Amys hjärta klappade hårdt, medan hon med blicken sänkt mot golfvet lyssnade till Charles' redo görelse för Guys bref om Coombe Prior.
