Hoppa till innehållet

Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/316

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
312
ARFVINGEN TILL REDCLYFFE.

Charles kunde väl säga, att han först hade sett det i systerns ansikte. Hon hade kommit upp med tidningen och höll på att leta efter något, som han ville höra läsas, då ordet »Redclyffe-bukten» föll henne i ögonen, och så kom allt det andra i ett enda hänfördt ögonkast. Han såg hennes höjda färg, det strålande leendet och tåren, som hängde i ögonfransarna.

»Amy, hvad är det du läser?»

Hon pekade på notisen, räckte honom tidningen och brast i tårar af triumferande glädje. Icke en droppe fälldes därför, att hon själf var skild från hjälten vid skeppsbrottet; det var tårar af renaste tacksamhet och osjälfvisk fröjd.

Charles läste skildringen högt, och hon hörde tyst på; därpå genomgick hon den ännu en gång tillsammans med honom och förrådde därvid, hur grundligt hon hade reda på Redclyffe-buktens geografi. Därpå kom Charlotte in, och så fort hon uppfattat hvad det var de höllo på med, kom hon i full hänryckning, tog tidningen och rusade in i sin fars rum, där han satt vid sina bref, för att i triumferande ton läsa upp alltsammans.

Herr Edmonstone blef alldeles förtjust. Han var just den sortens människa, som mer låter inverka på sig af en sådan bragd än af ett troget framhärdande i god gärning, och hans hjärta veknade genast. Hans harm öfver de förhastade orden hade länge hållit på att lägga sig och bortsopades nu alldeles af hans beundran.

»Den raske pojken! Den duktige pojken!» sade han. »Det är den hurtigaste gosse jag någonsin har sett, och det såg jag på honom från början. Jag önskar af allt hjärta, att den här oklarheten inte funnes. Det finns bestämdt inte ett ord, som är sant