»Det går nog inte för sig, det har mamma rätt i, förrän vi få någon förklaring på saken; men om jag vore som vanligt, skulle jag följa med pappa till London för att träffa honom. Jag undrar, om det skulle kunna vara möjligt. Den tjuguåttonde mars — det är två och en half månad dit. Om jag bara till dess kan få ta till mina kära kryckor, så reder jag mig. Vi skola föra hem Amys riddare med flygande fanor och klingande spel.»
»Å, hvad det skulle vara roligt!»
»Om jag bara visste, hur pass mycket förstånd den där gubben Markham har, så skulle jag ge honom en vink att resa till S:t Mildreds och snoka reda på saken. Eller skall jag få doktorn att ordinera för mig att fara dit för att byta om luft?»
Så planerade Charles. Guy å sin sida sysselsatte sig såsom vanligt vid Redclyffe, tog vård om den lille pojken med den brutna armen, gjorde återvisit hos lord Thorndale utan att finna honom hemma, såg till afslutandet af reparationerna å skolbyggnaden och skolans öppnande och blef alltmer hemmastadd i prästgården.
Han sade, att han inte skulle komma hem till påsk, ty han skulle då vara midt i sin värsta examensläsning, och som hans födelsedag i år inföll i påskveckan, kunde det icke bli fråga om några festligheter; dessutom skulle han ju icke tillträda egendomen — förrän vid tjugufem år, hvarför det nu icke skulle bli någon förändring för de underlydande. För egen del var han glad åt att det icke kunde bli tal om något firande; hans födelsedag hade haft så många sorgliga minnen för hans farfar, att den aldrig varit någon glad dag
