Han såg ut som en pojke, som ännu icke slutat växa, och var så smärt, att han såg längre ut, än han i själfva verket var. Vacker kunde man icke kalla honom; men det solbrända ansiktet var öppet och ärligt, och de stora ljusbruna ögonen med sina mörka ögonhår och ögonbryn voro verkligen sköna.
»Han kommer att ingenting duga till, om han håller på så här», fortfor Charles för sig själf. »Där sitter han och läser en bok, som inte ens Philip skulle vilja titta i på en hvardag; finns det då intet lif i pojken? Och ändå se ögonen ut, som om den Redclyffska elden inte vore utdöd.»
Nu kom fru Edmonstone in, och då hon sett sig om, föreslog hon, att Guy och Charles skulle ta ett parti schack.
Charles lät henne med en min förstå, att ingen skulle tacka henne för förslaget; men hon var van att göra honom glädje till och med mot hans vilja och låtsade ingenting märka. Charles spelade bra och brukade sällan få någon motspelare, som kunde göra honom segern stridig; men denna gång märkte han till sin öfverraskning, att han fick lof att anstränga sig. Han blef till och med en gång matt. Hans dåliga lynne dunstade bort, och från den stunden spelades det flitigt schack om förmiddagarna eller kvällarna, ehuru sir Guy icke tycktes bry sig om spelet annat än för Charles’ skull.
När Guy lämnades åt sig själf, läste han mest eller ströfvade omkring ute ensam med sin hund. Ofta satt han med en bok i det stora fönstret i salongen, och det hände ibland, att då flickorna minst väntade det, fingo de se hans blickar följa dem med ett intresseradt uttryck.
