kommit ned till middagen och funnit honom medvetslös i länstolen, fast de så nyss talats vid, och hur det sedan varit en liten stund, då medvetandet tyckts återkomma, fast icke rörelseförmågan.
»Om jag bara hade vetat …», sade Guy med bruten röst. »Han var alltid så god och öm mot mig; aldrig behöfde jag sakna mina egna föräldrar; men jag var ofta så tanklös och själfvisk och tänkte inte på, att han behöfde ro. Ack, hvad skulle jag inte vilja ge nu, om jag hade de banden på mig, som jag då var otålig öfver!»
»Så känner man nog alltid vid en sådan förlust», sade fru Edmonstone mildt; »men jag tror, att ni var hans största tröst.»
»Jag borde ha varit det.»
Han teg en stund och sade sedan varmt:
»Fru Edmonstone, får jag bedja er om något? Det är djärft af mig, men — ni ser, hur ensam jag är, och ni vet, hur litet jag kan lita på mig själf. Vill ni ta mig om hand och låta mig tala med er — vill ni säga åt mig, när jag gör orätt, när jag förhastar mig eller låter mitt sinne råda? Alldeles som om jag vore Charles?»
Hon svarade ja med tårar i ögonen.
»Tack! Ni vet inte hvilken lättnad det är för mig.»
Men du får inte säga, att du är ensam. Nu är du ju en af oss.»
»Ja, efter ni har lofvat det där», sade Guy, och hon såg nu för första gången hans vackra ljusa leende, däri ögonen deltogo lika mycket som läpparna. Det var i och för sig nog för att vinna hennes hjärta.
Efter den dagen blef Guy gladare. Det blef snart tydligt, att nog fanns det »lif i honom», hvilket Charles
