Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/341

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
337
TJUGUSJÄTTE KAPITLET.

»Jag inbillar mig, att det onda fanns förut men att skakningen kanske gjorde, att det bröt ut. Där har ni min åsikt om saken.»

»Jag har inte förr vetat, hvad du har tänkt», sade fru Edmonstone.

»Å, när jag hade en så stor gås oplockad med Philip för Guys räkning, så hade jag ingen lust att plocka en sparf med honom för min egen», sade Charles. »Jaså, är det redan serveradt och ni gå er väg allesammans? Nu för tiden råkar jag aldrig någon; jag skulle vilja höra om skeppsbrottet, fast jag nog förstår, att det var den där Ben, hvad han nu hette, som var hjälten, och inte alls sir Guy Morville.»

Efter andra frukosten ville Laura gå till Easthill, och den öfriga ungdomen kom öfverens om att följa med.

»Det blir roligt att få gå i kyrkan i dag», sade Amy halfhögt. Endast Guy hörde henne och svarade med en blick, som sade, att han förstod och kände som hon.

»En sak till, sade Amy och rodnade djupt; »har du något emot, att jag talar om det för Mary? Jag bar mig så underligt åt i går kväll, och hon var så snäll, så jag tycker nästan jag bör göra det.»

Mary hade sett nog kvällen förut för att känna sig mycket nyfiken, men hon hade knappast väntat att få veta något redan i dag. Som hon höll på att sätta på sig hatten för att gå i kyrkan, såg hon emellertid genom fönstret de fyra, som kommo på Hollywellvägen. Guy och Amy gingo icke arm i arm, men då de trädde in genom kyrkporten, räckte Guy, osedd af de andra, ut handen mot Amy och tryckte hennes hårdt. Amy förstod, att han tyckte, att detta var deras trolofning.

Arfvingen till Redclyffe.22