allvarsam ton han yttrade, i det han återlämnade det, väl hopviket, till herr Edmonstone: »Sådana bref borde ni inte låta en läsa, herr Edmonstone.»
»Går det inte utanpå allt annat?» utropade herr Edmonstone. »Om detta inte är oförskämdt, så vet jag inte hvad som är det. Men han har spelat herre alltför länge redan, det skall jag säga honom. Jag skulle kanske be om hans samtycke! Sätta dig på prof! Jo, jag tackar! Du kunde gärna för mig få gifta dig med henne i morgon dag. Ge det åt mamma, hör du, så få vi se, om hon inte säger detsamma. Det är bara elakhet och illvilja alltihop.»
— Arma Laura! Skulle ingen säga ett ord emot en sådan orättvisa? Jo, Guy tog mycket lifligt till orda:
»Nej, nej, så har det aldrig varit. Han hade ju alldeles rätt enligt sin öfvertygelse.»
»Prata skräp! Jag vill inte höra ett ord till hans försvar», sade herr Edmonstone häftigt. »Bara afundsjuka och elakhet.»
»Det har jag alltid sagt honom», instämde Charles.
»Dumheter, Charlie», sade Guy med skärpa; »det finns ingen elakhet hos honom.»
»Hör nu, Guy», sade herr Edmonstone, »det där kan jag inte stå ut med. Jag vill inte höra talas om något försvar. Jag har aldrig kunnat tro, att jag skulle kunna missta mig så på en människa; men ni ha allihop afgudat den där pojken, som om hvart ord han sade var ett evangelium, tills ni fått honom så egenkär, att han inte ens skulle vilja ta emot råd af sin egen far; men nu har han missräknat sig på sitt folk denna gången, eller hur, mamma?»
»Nå, jag må säga!» utropade fru Edmonstone, som med tämligt lugn hunnit nästan till slutet af brefvet. »Detta var verkligen för starkt.»
