Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/347

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
343
TJUGUSJUNDE KAPITLET.

att han kunde få nämna den i det bref han genast ämnade skrifva. Guy invände, att han inte hade talat vid Amy än, och det gick inte an att skynda på henne. Det var kanske bäst att inte alls skrifva till Philip, förrän de alla lugnat sig litet.

»Lugnat oss? Det är ingen annan än du, som retar mig nu. Jag är lugn nog, men någon själfständighet måste man väl ha.»

Här blef han utkallad, och Guy stod kvar med bekymrad min.

»Var lugn», sade Charles, »jag skall se till, att det inte blir för häftigt. Dessutom vet Philip, att brefskrifning inte är pappas starka sida.»

»Jag är så rädd, att saker komma att sägas i häftigheten, som ni båda sedan ångra. Det finns rättvisa och förstånd i hans bref.»

»Och det skall komma att bli ännu mer i svaret, skall du få se.»

»Nej, det skall jag inte få se, ty det angår inte mig det ringaste.»

»Det är precis hvad den ifrågavarande individen aldrig skulle ha sagt.»

»Skulle du vilja göra mig till viljes i en sak, Charlie?»

»I hvad som helst utom att inte säga Philip sanningen.»

»Det var just det, olyckligtvis. Försök att få brefskrifningen uppskjuten till i morgon, så få vi tid att med mera lugn bedöma det här brefvet.»

»Allt lugn i världen skall inte kunna få mig att tänka annat, än att det grämer honom, att han inte längre kan göra oss till lekbollar för sin illvilja. Svara inte, eller säg mig bara, hvarmed du kan försvara den där grannlaga insinuationen mot dig.»