Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/353

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
349
TJUGUSJUNDE KAPITLET.

»Så där en nittio tusen kronor, tänker jag.»

Charles såg på sin syster och undrade än en gång, om det låg något under.

Laura kände icke alls till penningens värde, visste icke huruvida Philip hade något för egen del, icke heller hur långt nittio tusen kronor eller ens dubbelt så mycket kunde förslå, om det blef frågan om att gifta sig därpå; hon hade icke heller reda på, om pengarna voro tillgängliga, medan fadern lefde, men hon tänkte sig, att denna utsikt möjligen kunde jämna vägen för dem, så att de kunde yppa sin förbindelse likaväl som om han fått sin befordran. Hon längtade att komma ifrån det tryckande hemlighetsmakeriet och hoppades af allt hjärta, att allt nu skulle komma fram vid detta gynnsamma tillfälle, då hennes föräldrar voro så glada öfver Amys lycka. Tacksamheten mot Guy skulle komma att göra slut på alla tvifvel och alla fördomar, och Philip skulle hälsa honom som en bror.

Dessa förhoppningar höllo Laura uppe, så att hon var i stånd att med mera intresse deltaga i rådplägningarna angående bröllopet. Herr Edmonstone ville ha allt i stor skala; det fanns inga gränser för hans planer beträffande gästernas antal, déjeunern, vagnarna och ståten. Hans fru lät honom prata utan att säga emot honom och hoppades, att planerna skulle förflyktiga eller ta fastare form, allteftersom tiden visade vara bäst. Guy tog Amy med sig ut och frågade, hvad hon tyckte.

»Jag tror inte jag kommer att tänka mycket på det där just då», sade hon.

»Själfva vigseln är ju hufvudsaken för oss; men för resten, vet du, Amy, kommer jag knappast att veta, om du är klädd i flor eller i kalikå.»