det rum; som skulle bli Amys hvardagsrum, nu alldeles tomt och kalt men med ett fönster åt söder, hvarigenom man hade utsikt öfver parken, kyrkan och de skönt tecknade höjderna. Han erkände sig vara djupt okunnig om sådana saker, och hans egna idéer sträckte sig icke längre än till ett piano, ett bokskåp, taflor på väggarna och en schäslong åt Charles.
»Ni här ju hört talas om Charles?» sade han och såg upp från den lista, som han höll på att skrifva med fönsterbrädet som pulpet.
»Inte mycket», sade fru Ashford. »Är han alldeles urståndsatt att röra sig, från soffan?»
»Han kan inte förflytta sig utan kryckor; men ingen som inte har sett honom, kan ana, hurudan han är. Han är så tålig och alltid munter och glad; och det är vackert att se, hur hänsynsfull han är och hur han intresserar sig för saker, som han, stackare, aldrig kan ta del i själf. Jag vet inte, hvad Hollywell skulle vara utan Charlie. Jag undrar, när vi skola kunna få hit honom — knappast i år, är jag rädd, ty det får lof att vara ordnadt för honom, så att han får det bekvämt, och jag kan nog aldrig åstadkomma det utan Amy; och då kommer det att vara för sent på året. Nå, hvad skulle det vara sedan? Jaså, gardiner. Någon sorts blått tyg, kan jag tro, sådant som de ha i salongen vid Hollywell. Hvad kan det heta?»
Fru Ashford fruktade nästan också, att han aldrig skulle kunna få det riktigt bra utan Amy, fast han gjorde sitt bästa att höra på och besvara de frågor, hvarmed han öfverhopades; och när han fått något klart för sig, gick han till grunden med utförandet. Då det gällde Coombe Prior, var han mycket mer hemmastadd; Wellwood var nu installerad där, och Guy satte i gång en mängd planer till förbättringar,
