Guys blick och handslag var svar nog.
Just som han skulle springa upp i vagnen, vände han om igen.
»Charlotte, jag har stängt in Hej i mitt rum. Vill du släppa ut honom om en half timme? Jag har sagt honom, att han skall stanna hos dig, så han blir nog snäll.»
»Jag skall ta hand om honom och berätta i hvartenda bref hur han mår.»
»Och Markham, kom ihåg, att om vårt hem inte är i ordning åt oss till oktober, komma vi och ta in hos dig.»
Brum, brum!
Till slut rusade Guy, som om han inte kunde afhålla sig därifrån, uppför trappan igen, tryckte Charles' hand och sade: »Gud välsigne dig, Charlie!»
Så satt han ögonblicket därpå bredvid Amabel, och vagnen for af. Amabel lutade sig fram och såg dröjande efter de sina men spratt till vid det en lång guldregnskvist, tung af regnet, slog emot hennes hatt, så att de klara dropparna stänkte öfver hennes klänning.
»Hollywells blommor begråta förlusten af dig, Amy!»
Hon log ett ljuft, lyckligt leende genom tårarna. I detsamma kommo de fram bakom de täta buskgrupperna; midt framför dem stod det tjocka åskmolnet, som höll på att draga bort, och solstrålarna bröto sig däri, så att de bildade en stor, hel regnbåge. Det var som en triumfbåge för dem att fara in under.
»Så vackert!» utbrusto de båda.
»Guy», sade Amy, då de efter några minuter förlorat det vackra skådespelet, som hastigt bleknade, ur sikte, »vet du, hvad jag tänkte? Om det verkligen
