I München hade de varit med om litet sällskapslif, hvilket nog varit ganska angenämt men dock blott kommit dem att känna det ännu ljufligare att få vara för sig själfva igen; hvilken reskamrat som helst skulle ha varit till öfverlopps, och Philip, som stod dem så nära men aldrig kunde komma ifrån sin småaktiga klandersjuka mot Guy, var den hon för sin del minst gärna ville träffa; dock visste hon, att Guy på intet vis skulle gilla en sådan känsla, och hon teg därför med den.
För tillfället sades ingenting mera om Philip, och de fortsatte till Interlaken, där de tillbragte ett par dagar, medan Arnaud fick besöka några släktingar, som han icke hade träffat på trettio år; och så besöktes de vackra Thuner- och Brienzersjöarna. När de först kommo till bergstrakten, hade Amabel blifvit förskräckligt rädd, då hon såg Guy klättra omkring med en vighet och säkerhet, som han förvärfvat för länge sedan på Redclyffes klippor; men efter det hon hvar gång sett honom komma ned igen utan att ha skadat sig och sedan hon själf låtit locka sig att bestiga en och annan svindlande höjd, hade hon småningom lugnat sig och till och med blifvit en liten, liten smula djärf för egen del.
En vacker afton voro de ute och lustvandrade på de små smala stigar, som getterna och deras vaktare trampat upp på sluttningen af Beatenberg. Amabel satte sig ned för att försöka göra en konturteckning af Jungfrau med angränsande bergstoppar till stöd för de blifvande reseskildringarna för Charles, men hon önskade blott, att hon ägt Lauras färdighet i att rita. Guy klef under tiden allt högre och var snart utom synhåll, fast hon hela tiden hörde hans hvissling.
Bergen voro icke så lätt afritade, eller rättare, hon blef alltmer missnöjd med sina svarta linier och
