att skratta åt och funnit det i små misstag, hvarför han var färdig att harmas på dem.
Arnaud hade tämligen föråldrade åsikter om sin befattning som resebetjänt; han hade knappt hunnit sätta sig in i nutidens samfärdsmedel, och hotellen hade också förändrats sedan hans tid. Guy och Amabel, båda unga och friska, brydde sig icke mycket om de dåliga middagarna och ville icke göra den gamle mannen ledsen genom att klaga eller ändra hans anordningar; de åto torrt bröd, när maten var oätbar, gingo till fots, om vägarna voro dåliga, reste desto förr sin väg, om hotellen voro otrefliga, skrattade åt alla obehag och gjorde sig lustiga öfver dem i brefven till Charles. De oroade sig icke ens öfver de vackra utsikter, som de försummat att bese.
Philip tyckte, att allt detta var mycket barnsligt och dumt; det visade, huru litet de voro i stånd att sköta sig och huru vårdslös Guy var om sin hustrus trefnad; korteligen, det bestyrkte hans första uppfattning af deras ungdom och dårskap.
Så förgick första aftonen, kanske desto mera trögt, därför att han, utom att han var ledsen för det han hört om Laura, var något öfveransträngd af flera besvärliga dagsmarscher i hettan. Säkert är, att han dagen därpå icke var på långt när så böjd för att bli ond på dem, när de skrattade åt att han råkat säga »fröken Amabel» i stället för »lady Morville» vid en tillsägelse åt Amys jungfru.
»Det gör ingenting», sade Amy, då Anne aflägsnade sig, och han såg förlägen ut, som en nogräknad person alltid gör, när han felsäger sig, »Anne är van i vid det; Guy säger det ofta och gör stackars Arnaud helt förbryllad genom att skicka honom efter frökens parasoll.»
