»Men kan du verkligen mena», började Laura, »att om din mor hade varit dotter till en musiker och du hade ärft hennes anlag, du skulle blygas för dem?»
»Kära Laura», sade Philip leende, »det är lika omöjligt för mig att tänka mig någon annan i min mors ställe som att föreställa mig, hvad jag skulle göra, om jag vore musikalisk.»
Nu ropade fru Edmonstone på flickorna att göra sig i ordning till promenaden; hon ämnade sig åt kyrkan till, och då kunde de ju göra Philip sällskap ett stycke.
Philip och Laura gingo bredvid hvarandra, och Laura passade på tillfället, då de andra voro litet efter, att försöka få veta, hvad kusinen egentligen tyckte om Guy.
»Det är bestämdt mycket hos honom, som är älskvärdt», sade hon.
»Ja, men månne det är det bästa man kan säga om en person, att det finns mycket som är älskvärdt? Om man riktigt värderar en människa, är man inte så försiktig.»
»Alltså gör du inte det?»
Philip svarade med ett citat om hur den, som fostrade lejonets unge, först fann »det lilla djuret så lydigt och snällt».
»Och du vill jämföra honom med lejonets unge?»
»Jag undrar, om inte lejonungen reste på sig nyss, när ögonen blixtrade och pannan rynkades. Det finns hos honom en otålighet mot alla råd och en häftighet i sättet, som jag inte kan gilla. Det är icke af fördom jag talar, ty jag sätter värde på hans uppriktighet, hans varma hjärta och hans vilja att göra det rätta, men att döma af det jag sett, skulle jag inte ännu våga lita mycket på hans karaktärs styrka eller hans
