»Jag skall gå och fråga närmare efter», sade Guy och sprang hastigt upp.
Om en kvart kom han tillbaka och sade:
»Det kan knappast vara någon annan än Philip, fruktar jag; jag har talat vid hans läkare, en italienare, hvilken, då han såg namnet skrifvet, strax kände igen det. Han säger, att det är en mycket allvarsam feber.»
»Mycket allvarsam! Hade han bara sett namnet skrifvet?»
»Endast på passet. Philip har icke alls kunnat ge några upplysningar.»
»Så sjuk han då måtte vara! Och alldeles ensam! Hvad skola vi göra? Du måtte väl inte tänka på att lämna mig efter, hvad du än gör?» sade Amabel bönfallande.
»Det är inte så särdeles långt borta, och…»
»Å, säg inte det. Tag mig bara med dig. Men jag skall försöka vara tålig, om du inte anser det vara rätt, men det skulle vara förfärligt svårt!»
Tårarna stodo henne i ögonen, men hon gjorde sitt bästa att hålla dem tillbaka och teg, medan han besinnade sig.
»Stackars min Amy!» sade han om en stund. »Jag tror, att oron skulle vara värre för dig, om jag lämnade dig kvar här.
»Å tack, tack!» utbrast hon.
»Du skall inte göra något vid sjukvården. Nej, jag kan inte tro, att risken kan vara så stor, så vi resa väl tillsammans.»
»Tack, tack, Guy! Och kanske jag kan vara till någon nytta ändå. Är det mycket smittsamt?»
»Det tror jag knappt; han måtte ha fått smittan i Colico och fört den med sig därifrån, så det tros
