Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/441

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
437
TRETTIOFJÄRDE KAPITLET.

lugn för alla de öfriga. Naturligtvis blef herr Edmonstone mycket ond och sade, att han aldrig hade kunnat tänka sig något sådant, slog så om och sade, att det kunde han ha sagt från början. Det var helt och hållet mammas fel, som lät Philip vara så mycket med flickorna; hvad skulle den stackars pojken göra annat än bli kär? Därnäst ondgjorde han sig öfver att hans förtroende blifvit så sviket samt öfver att Philip understått sig att mästra Guy. Hur kunde han ens våga tänka på Laura!

Han var icke alls så ond på henne; han tänkte sig, att alla unga flickor voro beredda att taga emot kärleksförklaringar och knappt voro tillräkneliga, när deras beundrare bådo dem om något, och han tyckte det var förskräckligt synd om henne, när han hörde, att hon hade suttit uppe hela natten. Emellertid förklarade han med bestämdhet, att hon måste ge den lymmeln på båten, och om hon varit nere, hade han nog försökt att genast tvinga henne därtill; men då en stund förgått, lyckades man öfvertyga honom om att det icke gick an att plåga henne, medan Philip låg så illa sjuk. Han, liksom Charles en stund förut gjort, trodde visserligen icke, att Philip skulle kunna dö; Philip var stark som en häst, sade han; men han var i alla fall mest böjd att uppskjuta den onda dagen, då han måste komma Lauras tårar att flöta, tills Philip skulle vara återställd från sin sjukdom.

Alltså mötte Laura, då hon vågade sig ut, ingenting annat än vänlighet, och om ej alla sett så sorgsna ut, kunde hon knappast ha trott, att de visste något.

Hennes hjärta slog högt, när man under tystnad räckte henne Amabels bref med underrättelsen att Philip var bättre, men strax därpå kände hon sitt mod sjunka, när hon tänkte på att snart all fördrag-