jag hoppas och tror har fått tillgift där ofvan. Jag har af hjärtat ångrat den.»
Medan han talade, knackade det på dörren, och med instinktlik rädsla att bli sedd i knäböjande ställning sprang Philip upp. Amabel gick för att öppna och fick höra, att läkaren var där nere med två herrar; man lämnade henne ett kort, på hvilket stod namnet på en engelsk prästman.
»Åter igen!» sade Guy. »Jag får ju allt — allt. Nu är allting som det skall vara.»
Amabel gick för att tala vid de främmande, och Guy skulle taga emot prästen, så fort läkaren varit inne hos honom.
»Du får inte gå ned», sade han till Philip. »Vill du inte vara snäll och vänta i andra rummet? Vi behöfva dig sedan, förstår du.»
Hans ljusa lugn stod i skarp motsats till Philips uttryck af grämelse.
»Nu är ju allt klart mellan oss», tillade han, då Philip vände sig bort.
De hade för länge sedan skrifvit till Venedig för att bedja, att ifall någon engelsk präst komme den vägen, skulle han underrättas om hur mycket man åstundade hans tjänster, och denne var den förste som lydt kallelsen. Det var en helt ung man, tydligen ganska sjuklig, som reste i sällskap med en bror, hvilken tycktes vara i ständig ångest, att han skulle taga skada. Amabel märkte snart, att de icke hade mycket stöd att påräkna af honom; han var ytterst blyg och förlägen, helt nyligen prästvigd, och hade aldrig förut tröstat en sjuk, så att han nästan tycktes vänta, att hon skulle tala om för honom, hur han i skulle gå till väga; och brodern tycktes vara så rädd för att han skulle öfveranstränga sig, att hon inte
