»Ett förkrossadt och bedröfvadt hjärta vill du, Gud, icke förakta.»
Det var en droppe balsam — en lenande droppe. Han reste sig och följde henne, darrande i hela kroppen af sinnesrörelse, in i Guys rum.
Akten var öfver, och tystnad följde på de sakta uttalade orden, medan alla lågo på knä, hvar på sin plats. Amabel reste sig först, ty Guy, ehuru lugn, såg ytterst utmattad ut; och då hon stänkte vinaigre på honom, stego äfven de andra upp. Guy såg på Philip och räckte ut handen. Om det berodde på honom eller på Philip, kunde Amabel icke se, men som Guy låg där med sitt blida förklarade uttryck, böjde Philip sig ned och kysste honom på pannan.
»Tack!» hviskade Guy sakta. »God natt. Gud välsigne dig och min syster.»
Philip gick ut, och Guy fortfor vänd till Amy:
»Stackars Philip! Det blir värre för honom än för dig. Du får lof att taga hand om honom.»
Hon kunde nätt och jämnt höra de sista orden, ty hans hufvud sjönk åt sidan i dödlig mattighet. Alla de andra måste lämna rummet, och Anne skickades efter doktorn.
Ändtligen gick svimningsanfallet öfver, och Guy slumrade till. Pulsen var svag, sade doktorn, och mycket ojämn; krafterna voro nästan uttömda, och det var, som om inga läkemedel kunnat hålla dem uppe, men man fick försöka så godt man kunde och rätta sig efter pulsens tillstånd. Doktorn kunde själf icke stanna öfver natten, men han skulle komma tillbaka så tidigt som möjligt dagen därpå.
Amabel märkte knappast, när han gick; de båda bröderna Morris begåfvo sig till det andra hotellet, och hon gjorde sitt kvällsbesök hos Philip. Allt var
