Från Philip hördes på länge ingenting. Amy började bli riktigt orolig till slut, och då man ändtligen fick veta något, var det genom Eveleen de Courcy, som hade haft bref ifrån sin bror Maurice. Philip hade vid båtens ankomst till Korfu måst bäras i land sanslös; han hade under resan fått recidiv af den svåra febern, som denna gången slagit sig på hjärnan.
Oaktadt den omsorgsfullaste vård, dröjde det länge, innan han repade sig, och ännu längre, innan hans tankekraft klarnade. Man hade då redan hunnit in på det nya året. Han var emellertid ännu så pass klen, att det beslöts att skicka hem honom med sjukpermission för att hämta krafter i svalare luftstreck, och han hade då ingenstädes att bege sig annat än till sin syster, hvilken med hjärtlig ifver hälsade honom välkommen och beredde sig att ägna honom sina ömmaste och trognaste omsorger.
Detta var allt godt och väl, men hennes brist på takt och förstående pinade Philip så oerhördt, i synnerhet genom den karikerade likheten med hans eget forna egenkära väsen, att han snarare tycktes bli sämre än bättre under sin sex veckors långa vistelse i hennes hus. Efter sin svåra sjukdom plågades han af ständig hufvudvärk, och hans sinne var djupt betryckt af ånger, samvetskval och ovisshet beträffande Laura. Han höll nästan på att sjunka i förtviflan.
Från Amabel fick han i slutet af februari ett litet vänligt bref, däri hon med enkla ord sade honom, att hon hade det bra och att alla voro så snälla och vänliga mot henne. Hon yttrade sitt deltagande med honom för häns svåra sjukdoms skull och berättade, hur orolig hon varit öfver hans tystnad; nämnde Laura, som dagligen läste högt för henne, och Charles, som var mycket raskare än förr, samt slutade så här:
