Edmonstones gamla sätt. Men pianot var stängdt, och det låg en hel hög med böcker på locket, som om det varit länge sedan det öppnades; och blommorna i fönstret sågo torra och tynande ut, helt annorlunda än då Amy brukat pyssla om dem. Han påminde sig Amys leende ansikte under de ljusa lockarna, då hon kom bärande med sin kamelia; hur långt ifrån var han icke då att ana, att han skulle sköfla hennes unga lif på dess lycka. Hur skulle han kunna möta henne som änka i fädernehemmet och uthärda att se hennes faderlösa barn?
I detsamma slogs den yttre dörren upp och en liten svartklädd gestalt stod framför honom med ett litet hvitt knyte i sina armar. Det var Amy — med barnet. Hon räckte honom helt stilla handen och sade liksom ursäktande: »Jag tänkte, att du kanske skulle vilja se lillan.»
Han räckte ut armarna för att ta barnet — något hvarpå Amy alls icke var beredd. Hon var inte riktigt lugn ens då systrarna togo det, och Philip — månne han någonsin hållit i ett barn förut? Men hon ville inte göra honom ledsen med att se ovillig ut och räckte honom den lilla, hvilken han såg ut att hålla på det omsorgsfullaste med sin stora hand; men så vände han sig tvärt bort. »Lilla dumma Amy», hennes hjärta slog hårdt, ända tills han vände sig om igen och återgaf henne barnet, hvarpå han hastigt gick bort till fönstret; och då märkte hon ett par stora droppar på barnets hvita klänning.
Hon sade ingenting; hon förstod, hur han skulle känna det att ta i Guys barn, och hennes egna tårar flöto numera så lätt, att hon måste akta sig för att komma i gråt.
