hon icke hade någon glädje annat än af att sitta ensam hos sitt barn.
Hon hade i synnerhet svårt för att sällskapa med främmande och undvek dem helst samt blef alltid illa till mods, då fadern kom hem med någon oväntad middagsgäst och misstyckte, att hon icke kom ned i salongen efter måltiden. Om hon någon gång gjorde det för hans skull, blef hon alltid sedan sämre, så att hennes mor en annan gång höll henne kvar där uppe och försökte förtiga faderns missnöje för henne.
Stora middagar besvärade henne icke, ty inte ens hennes far kunde begära, att hon skulle deltaga i sådana.
Han gaf en bjudning af det slaget under Philips besök för nöjet att få visa grannarne den nye parlamentsledamoten för Moorworth. Efter middagen bad Charlotte Mary Ross att gå upp till Amy en stund. Då Mary icke fann henne i arbetsrummet, knackade hon på dörren till hennes gamla flickrum.
»Stig in!» sade den milda, låga rösten.
I fönstret aftecknade sig Amys lilla hufvud i sin änkemössa mot den djupblå kvällshimmeln under de långa skotten af klängrosen; där satt hon i skymningsdagern med barnet sofvande i sin vagga bredvid.
»Tack för att du kom», sade hon. »Jag tänkte, att du inte skulle ha något emot att titta till mig och lillan. Jag har skickat Anne ut för att ta sig en promenad.»
»Hvad hon är rar!» sade Mary och lutade sig ned öfver barnet. »Hon får riktiga rosor på kinderna, när hon sofver, och så fort hon växer sen!»
»Stackars liten!» suckade Amy.
»Är du trött, Amy?» sade Mary och slog sig ned samt tog upp den lilla sockan, som Amy hållit på att sticka.
