klart för mig, hur säkert jag räknat på att få dö vid barnets födelse. Det var ju så sannolikt, och jag måste ordna allt för den händelsen. Och så inbillade jag mig, att jag denna våren skulle få gå till honom, såsom han i fjol kom tillbaka till mig efter den långa svåra vintern.»
»Men så kom ju hon som en tröst.»
»Ja, det gjorde hon, min lilla skatt; jag var så glad åt henne, det kändes nästan, som om jag hade haft litet af honom igen, och det gör det ju på sätt och vis ännu. Men ack, jag är lilla dumma Amy ännu, och jag längtar ibland så förskräckligt efter att höra hans steg i trappan eller se hans ögon eller känna hans handtryckning. Det värsta af allt är att vakna ibland, när jag har drömt, att jag har hört hans röst. Då finns det ingen annan tröst än att ta vårt barn och krama det riktigt.»
»Käraste Amy! Men du får inte förebrå dig, att du känner så. Det vore kanske orätt att hängifva sig åt den känslan, men bara du bekämpar den, kan jag inte tro annat, än att den i sig själf är naturlig.»
»Ja», sade Amabel eftersinnande. »Jag har nog den rätta glädjen inom mig ändå, och sitter jag för mig själf med lillan, tycker jag, att jag har honom ännu på det bästa sättet; det är bara, när jag saknar det yttre och inte har tillfälle att tänka mig in i det inre, som det blir så dystert och sorgligt. Jag önskar, att jag inte vore så tråkig för de andra, bara», slutade Amy mycket hvardagligt.
»Kära barn!» sade Mary skrattande.
»Det är så tråkigt att alltid vara klen, så att mamma skall gå och vara orolig, när det egentligen inte alls är något fel med mig. Och jag vet, att jag öfvar ett tryck på dem alla där nere — pappa och Char-