»Naturligtvis menade jag öfver allt annat jordiskt», sade Laura, men hon talade icke riktigt af hjärtat; hon visste, att det skulle så vara, och därför trodde hon också, att hon menade det.
»Och då», fortfor Amy, »om det där andra går före, borde det ge dig något högre rättesnöre än hans önskningar, och då skulle du bli honom ett stöd och en hjälp. Jag tror jag förstår, hur han menar.»
»Amy, låt mig göra dig en fråga», sade Laura halft förläget, halft ifrigt. »Du kunde väl aldrig tycka, att Guy hade fel?»
Amy rodnade.
»Jo, Laura», sade hon med fast ton. »Om jag inte hade tyckt det, så hade jag heller inte kunnat förstå, hvarför han ångrade sig. Och vet du, käraste, du får inte bli ledsen, men det vore mycket bättre både för dig och Philip, om du insåge sanningen.»
»Jag trodde, att du hade förlåtit honom», mumlade Laura.
»Å Laura, men tyder inte det där ordet "förlåta" på en skuld? Jag skulle inte ha kunnat ge Philip någon tröst där borta, om jag inte trott, att han behöfde tröst för något. Det kan inte vara roligt för honom att se, att du anser hans ånger fåfäng.»
»Den är vacker och ädel.»
»Men om den inte vore verklig, så vore den bortkastad. Och kära Laura, låt mig säga det bara denna enda gången. Om du bara ville förstå, att du lät honom förleda dig till det som var orätt, och om du vore uppriktigt ledsen öfver det, så att mamma också finge veta det, så tror jag, att det skulle bli en mycket lyckligare början på ert äktenskap.»
»Jag skulle aldrig ha kunnat säga något, om jag inte råkat förråda mig så där», sade Laura. »Du vet
