och öfvergifvenhet, som nu kom öfver henne — hon, som var lämnad ensam kvar, medan han var i sitt rätta hem. Men hon var ju kvarlämnad just för att fullgöra det värf han begynt, påminde hon sig själf, och för att bli beredd att följa honom efter. Hörde det icke till hans sista uppdrag att taga vård om Philip? Här gick det icke an att gifva vika, och här var hans eget lilla barn, som med sömniga blickar ville påminna henne därom. Hon måste gå ned nu och uppskjuta de tankar, som skulle återkalla den inre glädjen, tills hvilans tid kom; och snart inträdde hon åter helt sakta i hvardagsrummet, medförande medels sin blotta närvaro till de två där inne mera tröst, än hon någonsin kunde ana, i sin enkla, uppriktiga önskan att vara Philip till hjälp och se till att Charles icke fick det för obekvämt.
Det slottslika huset hade sannolikt aldrig, ända från sin grundläggning, hyst något så trefligt och hemlikt som Amabel, där hon lagade till te och serverade de båda herrarne, medan både Charles och hon gladde hvarandra med att säga, att det smakade dem, och Philip begärde mer, undrande hvarför den ena människans te kunde vara så mycket bättre än den andras.
Han orkade inte tala mycket, och Charles och Amabel voro båda trötta, så att man skildes åt nästan strax efteråt.
Kort efter klockan nio andra morgonen var Amabel nere igen och fann frukosten framdukad, medan Charles satt och skref på ett bref.
»Nå», sade han, då hon kom och hälsade på honom, »hur står det till med dig och lilla fröken?»
Mycket bra, tack. Hur har du sofvit?»
»Utmärkt; än du?»
