sitt löfte trogen, ehuru det kändes litet underligt. Men hon sade till sig själf, att Guy den dagen skulle ha varit gladare än någon annan och att hon också borde visa sin glädje. Och så klädde hon sig i svart siden med Guys silfverbrosch och Charles' armband, hvilka prydnader hon senast burit i Recoara, sista söndagen Guy lefde. Därpå skyndade hon in till Laura för att hjälpa henne med bruddräkten, som var mycket enklare än Amys — ty både Philip och Laura hade särskildt utbedt sig att få ha allt så stilla och olikt förra bröllopet som möjligt —, och försöka uppmuntra och lugna heune. Så ned i matsalen för att se öfver frukostbordet och med Charlottes tillhjälp binda små buketter och lägga vid hvarje kuvert, så att det skulle se litet gladare ut, när bordsgästerna komme in.
Fru Henley uppträdde i tjockt siden, ståtlig att skåda; fru Edmonstone hade tårar i ögonen och skötte sina värdinneplikter uppmärksamt och vänligt men utan ett enda onödigt ord; Charlotte var stilla och påpasslig; Charles gaf noga akt på allt och alla och gjorde sitt bästa att hålla samtalet vid makt. Laura satt där, stum och stel i den tvungna fattning, som hon under åratal inöfvat, och Philip — länge dröjde det, innan han kom ner, och då stod ingenting annat så tydligt att läsa i hans ansiktsuttryck som »hufvudvärk».
Hufvudvärken var så pass svår, att det barmhärtigaste var att låta honom gå och lägga sig på soffan i arbetsrummet. Amabel sade, att hon skulle skaffa honom ett pulver mot hufvudvärk, hvarpå hon försvann, medan Laura satt kvar med samma stela uppsyn. Herr Edmonstone vred på sig och höll nästan på att säga, att nu blef det väl intet bröllop af heller för hufvudvärkens skull — men lyckligtvis lät han af-
