Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/538

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
534
ARFVINGEN TILL REDCLYFFE.

med den ställningen i lifvet, plåga och betunga Philip, blir jag glad öfver att de besparats Guy. Jag tänker mer och mer just på, hur ljust hans lif var i det sista; och det är en sådan heder och glädje att få kallas med hans namn — och så har jag lillan. Å Charlie, visst är jag lycklig; hur skulle jag kunna annat vara? Jag, som har dig och mamma och alla dessutom. Det var, som om han hade gjort er alla dubbelt dyrbara för mig genom att han också höll så innerligt af er och skickade mig tillbaka till er, särskildt till dig. Allt hvad jag äger har blifvit mig dubbelt kärt genom honom.»

»Ja», sade han och såg på hennes blida ansikte, där ett återsken af hennes mans vackraste uttryck strålade, »jag tror verkligen icke det finns något, som skulle kunna göra dig ledsen länge, Amy.»

»Ingenting, utom om jag skulle göra något orätt, ty ingenting annat kan skilja mig från honom», hviskade hon nästan ohörbart.

»Amy», fortfor Charles, »hvad skall jag då säga? Jag har nästan ännu mer att tacka honom för, än du har. Du var människa förut och dugde något till, men när jag nu ser tillbaka på hvad jag var, när han först kom, så förstår jag, att det var han, som helt omedvetet drog fram det förkväfda fröet till det goda hos mig. Hur eländig var och skulle jag icke ha blifvit, om han inte släppt in himmelens sol till mig, så att jag rent af har det bättre nu än andra, så omhuldad som jag är af alla. Och hvad det angår att vara till nytta, hvilket jag brukade misströsta om förr i världen, så tänker jag nu, att om parlamentsledamoten för Moorworth kommer att bli en stor man, som har något att säga i världen, kommer jag att ha mitt finger med i spelet.»