Om en stund frågade Guy, om han skulle hjälpa Charles uppför trappan. Charles, som icke hade något annat medel att visa sitt misshag, sade nej och fortfor att underblåsa sitt eget dåliga lynne, tills han glömde, hur liten anledningen hade varit, och arbetade sig upp till en vansinnig önskan att vara så förarglig i sin tur, som han kunde.
Han hade sällan varit mera »på tvären», som hans gamla sköterska brukade säga. Ingen kunde göra honom till lags, och Guy fick inte hjälpa honom med något. Allt hvad han sade var anlagdt på att såra någon ömtålig punkt hos Guy. Moderns och Lauras vinkar gjorde honom blott allt värre, ty han fick då den tillfredsställelsen att retas med dem också; men Guy tog alltsammans med största jämnmod, och Charles blef alltmera förargad öfver att icke lyckas.
Ändå fann han sig af gammal vana stödd af Guys arm, då man skulle gå och lägga sig på kvällen.
»God natt», sade Guy, då han hjälpt Charles lyckligt och väl in i hans eget rum.
»God natt», sade Charles. »Jag försökte att ruska upp det slumrande lejonet i dag, men jag ser att det inte går.»
Den där förevändningen, att han experimenterade, var mycket bekväm för Charles, emedan han slapp att för sig själf eller någon annan erkänna, att han varit vid dåligt lynne.
Emellertid hade han nu fått den olyckliga idéen att »väcka lejonet», och efter den dagen blef det hans ständiga sträfvan att framkalla ett utbrott af Guys häftiga lynne »för att se, hur det tog sig ut». Han resonerade mot sitt eget bättre vetande, tog det orätta i försvar och sade en hel mängd saker, som
