Charles fann för godt att erkänna, att han icke menat hvad han sagt, och lofvade till och med bättring för framtiden. Det var första gången någon öfvervunnit Charles så pass, utan att han blifvit vid misshumör.
»Den där Guy håller en åtminstone vaken», sade han till sig själf.
Ja, Guy höll en vaken, i all synnerhet nu, då herr Edmonstone lofvat taga honom med sig ut på räfjakt; han var alldeles utom sig af ifver. Då dagen var inne, var Guy i förstugan en halftimme innan herr Edmonstone var i ordning, promenerade fram och åter och talade om för alla människor, att han hade läst undan både i går och i dag för att ha godt samvete. Fru Edmonstone försökte förströ honom, men han var inte van att vänta tåligt utan marscherade oupphörligt fram och tillbaka och stannade emellanåt för att lyssna om någon kom, på ett sätt som var mycket pröfvande för andras nerver.
Om aftonen, när han kom hem, fingo de höra i oändlighet berättas om jakten. Guy var i full extas, och herr Edmonstone var så stolt öfver honom, hans skicklighet i ridkonsten, hans hurtighet och mod, att han var nästan lika förtjust. Och nöjet förlorade sig icke med vanan.
Guys stallknekt, William, var minst lika stolt öfver sin herre som förmyndaren öfver sin myndling, men han föreställde honom dock, att det icke gick an att rida Deloraine till Broadstone två gånger och på jakt två gånger i veckan. Nu gick Guy till Broadstone till fots, men detta tyckte William åter igen var nedsättande för herren till Redclyffe, hvarför han hämnades genom att påstå, att det icke alls gick an att ta ut Deloraine nästa jaktdag.
