»Inte har du det?» utropade Amy, nästan förfärad.
»Se så, låt oss få höra historien», sade Philip. »Var det din egen bild i spegeln? Var det gamle sir Hugo? Damerna äro beredda att skrika i det lämpliga ögonblicket. Skarfva gärna — hvem skulle man ha rättighet att måla ut, om inte sin egen stamfar?»
Amy kunde icke begripa, hur Philip hade kunnat hålla på så länge som han gjorde; kanske märkte han icke, hur Guy skiftade färg eller hur hårdt han bet sig i läppen; slutligen var det, som om hans ögon blifvit alldeles svarta och blixtrande, och han började med låg, mullrande stämma, som tydde på djup men undertryckt sinnesrörelse:
»Akta dig för att leka med …»
Längre kom han icke; han afbröt sig tvärt och lämnade hastigt rummet.
»Hvad står på?» frågade herr Edmonstone och for upp ur sin nyss påbörjade middagslur; hans hustru såg upp med oro, men återtog sin bok, då hennes brorson svarade:
»Ingenting.»
»Philip, hur kunde du?» sade Laura.
»Jag tror verkligen han har sett något!» sade Amy i en rädd hviskning.
»Han har känt något, Amy — Morvillarnes onda ande», sade Philip.
»Det var tråkigt, att du talade om att 'skarfva'», sade Laura; »han måste tro, att vi hade berättat dig historien om fru Brownlow.»
»Och tänker du göra det nu?» sade, Amy förebrående.
»Jag tycker, att Philip bör få höra det där», sade Laura och berättade därpå historien. Till sin glädje
