»Nej, nej, inte du; du har friskat upp mig; det roligaste jag vet är att höra om dina jakter och ridter och båtfärder. Det är, som om jag lefde med.»
Det var första gången Charles talat om sitt lyte, så att Guy hörde det, och det syntes på Guys rörliga ansikte, att han deltog djupt med den stackars krymplingen.
»Och nu far du till Oxford», fortfor Charles. »Du kommer att lefva med bland människorna och bli något. Men jag … Jag vet, att jag inte är dum. Men hvad tjänar det till att göra något? Det blir ändå icke till någon nytta. Tror du, att om jag icke låge fastkedjad här, kusin Philip skulle få lysa som ett sådant ljus i släkten? Jag är inte dummare än han.»
»Visst inte», sade Guy. »Du fattar så fort. Om du försökte, skulle du kunna lära dig mycket.»
»Och hvad skulle det tjäna till?»
»Jag vet inte», sade Guy eftertänksamt, »om man bör låta sina gåfvor ligga obegagnade; säkert är det en plikt att öfva dem. Det vore bestämdt skada att sluta med läsningen.»
»Hvem skulle hjälpa mig? Jag kan aldrig hålla ut ensam.»
»Kanske systrarna?»
»Laura är redan alldeles för intellektuell, och om jag nu också skulle förstöra Amy för mig, hade jag ingen trefnad kvar.»
Amy kom just i detsamma in.
»Amy, Guy vill, att du skall läsa alla Philips gamla torra luntor för mig», sade Charles.
»Vi talade bara om, att Charlie kommer att sakna in läsning, när jag reser», sade Guy.
»Det har jag också tänkt på», sade Amy.
