Tag nu som utkik in ditt rum,
Och klappra du, var aldrig stum!
Vi mycket ha att språka om,
Säg först, hvarfrån du sednast kom!
Du har väl på din långa färd
Sett halfva söderns sköna verld?
Har du i Senegal dig sänkt?
Har du på oss vid Nilen tänkt?
Du har väl nu sett panterdjur
Och krokodiler — eller hur?
Du palmens skugga sökt ibland,
Och trampat öcknens heta sand?
Men säg mig under sommarn ock,
Hur är det med det gamla skrock
Om barnen, som du hämtar ner
Från himlen och åt mödrar ger?
Och är det sannt, att storkar bli
Till slut ock menniskor som vi?
Jag läst det hos en gammal Grek,
Som skref på allvar, ej på lek;[1]
Men du förståndig är och klok
Och vet långt mer än mången bok.
Förtälj, förtälj! Jag höra vill,
Och sommarn knapt skall räcka till.
- ↑ Aelianus omtalar en sägen, att, när storkarna blifva gamla, flyga de ut till öar i oceanen, der de förvandlas till menniskor af ett eget fromt slag. För egen del yttrar han sig ej kunna annat än sätta tro dertill.
