Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/107

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Jag följer dem troget på farans stråt,
Jag rör ej en vinge, jag glider framåt.

Af skeppen går ett efter annat i qvaf
Och fiskarnas öcken blir mången en graf;

Jag tätt öfver vågen behåller mitt rum,
Hur mot mig än fräser det salta skum.

Men stormen han tröttnar dock långt före mig
Och, bäst som det är, vill han lägga sig.

Till sunnan, som närmar sig, ropar han: kom!
Och ropar till mig: ”Nu är tid vända om.”

Så följas vi åt, norr om Islands skär,
I drifvornas lakan han bäddar sig der.

Min maka hon har, i norrskenens prakt,
Ett endaste ägg under tiden lagt.

Der ligger det snöhvitt på isad kant
Af klippans mot hafvet lutande brant.

Men midnattssolen skall skina derpå,
Men rufvas det skall af oss begge två;

Då kommer derut en fågel en dag,
Så orädd, så härdad sjöman som jag.