Ut till den gröna skogen jag vandrade en gång
Från stadens qvalm och dagens sorl derinne;
Nu hördes toppar susa, nu hördes fågelsång,
Och straxt jag blef som nyfödd till mitt sinne.
Der stod den gråa klippan så sträng och allvarsam;
Men dock ur hennes hjerta en röst jag klart förnam,
Den rösten ljöd mig som ett barndomsminne.
Och så hon tycktes säga: ”Hvar är väl nu det folk,
Som stod som jag, när stormen tjöt om hösten?
Sjelf en förstenad saga, en grånad forntids tolk,
Jag spörjer: hvar fins jag i mannabrösten?
Ty hvar är nu den trohet, som aldrig vexlar färg?
Och hvar fins nu det allvar, som håller ut som berg?”
Och med en suck här tystnade nu rösten.
Jag skyndade från klippan, då kom jag till en ek;
Men från dess grenar susade de orden:
”Har sekeltrygga kronan nu blifvit vindens lek?
Är gamla stammen utan kärna vorden?
De skrämda aspar darra uppå sin lösa rot;
Jag står, som fordom, upprätt och ler åt viggens hot,
Men ensam blir jag mer och mer i norden.”
Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/117
Den här sidan har korrekturlästs
