Den här sidan har korrekturlästs
Min konung och mitt fosterland
Jag re’n, som barn, att älska lärde,
Och, hur jag växte, steg i värde
Hos mig, i oupplösligt band,
Min konung och mitt fosterland.
Min konung och mitt fosterland!
För dem jag, yngling, gick att strida,
Jag ville blöda, ville lida,
Jag ville dö, med svärd i hand,
För konung och för fosterland.
Min konung och mitt fosterland
Som man jag helgar kraft och möda;
Ger berget jern, ger åkern gröda,
Jag offrar allt, med villig hand,
För konung och för fosterland.
Min konung och mitt fosterland
Skall gamle Svenskens valspråk blifva,
Skall ännu gubbens känslor lifva;
Hans sista suck, vid grafvens rand:
”Min konung och mitt fosterland!”
