Du land, hvars berg af purpursken förgyllas
Vid vakans slag i sommarnatten lång,
Låt af din friska flägt mitt hjerta fyllas,
Och fyll med dina fjällars kraft min sång!
Jag hörde dig af fordna Barder hyllas,
Låt deras harpor strängas än en gång,
Att norden så, sin gamla vana trogen,
Hör bragders ljud än klinga fram ur skogen.
Du sköna land, som mig en majdag väckte
Till anblick af de blåa hvalfvens ljus,
Och, likt en moder, famnen mot mig räckte
Och smekte mig vid svala källors sus!
Se ej med sorg tillbaka på det slägte,
Hvars ättehögar falla re’n i grus,
Nej, se dig kring, mot vestan och mot östan,
Med hoppets mod, med kärlekens förtröstan!
Du sköna nord, du höga hjelteamma,
O lär mig fullt din varma själ förstå!
Ditt modershjerta är ju än detsamma,
Jag hör dess pulsar lika eldigt slå.
Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/128
Den här sidan har korrekturlästs
