Den här sidan har korrekturlästs
Der sprang en pilt, i lekens ring,
På Medelhafvets strand,
Och svarta lockar flögo kring
Hans kinders purpurbrand.
Väl mången ros der glödde röd,
Och drufvan knöt sig der;
Han såg ej efter rosens glöd,
Ej efter drufvans bär.
Han såg mot Pyreneers spets,
— Det var hans ögonmått, —
Han såg mot hafvets vida krets,
Som sken i soln så blått.
Då kände han sig lyftad bli
Af högre makters röst,
Då växte stora tankar i
Hans ännu späda bröst.
Har icke Henrik, Galliens fröjd,
Växt opp på samma kust,
Mätt samma djup, mätt samma höjd,
Med samma barndomslust?
